Den här bloggen har som synes gått i viloläge sedan en tid tillbaka. Det fanns kanske inget mer att berätta just nu?

Men avsikten är att den ska vakna till liv igen, på något sätt, i någon form. Jag ska fundera lite på hur.

Återkommer.

Ta en kaffe så länge.

Özil, Khedira, Cacau, Boateng, Gomez…. ett urval spelare från olika VM-lag? Nä, en del av Tysklands trupp. Inte så typiskt tyska namn va? Jag gillar det, härligt uppkäftigt mixade bakgrunder på det gänget. Kul tycker jag, men det finns säkert en hel del gossar i det tyska hemlandet med bruna skjortor i garderoben som det retar gallfeber på.

Överhuvudtaget fantastiskt kul att kolla Tyskland i dagens match. Ett vanligtvis tokeffektivt men skittråkigt lag är helt plötsligt underhållande. Och effektiva förstås – det är ju Tyskland.

Och då är jag visst inne på samma tankegångar som Björn Ranelid just nu redovisar i SVT. Hans spontant poetiska tolkning av matchen retar säkert också en del. Men lite intellektuell utmaning kan alla vi fotbollsnörda behöva.

Dagens sista spaning kring fotbolls-VM: ganska skönt att inte Sverige är med – nu kan man ju njuta av det här utan att bry sig så mycket om vem som vinner.

Fotbollspelare tänker bara på fotboll? Nä, inte riktigt så om man ska tolka vad Arsenal-liraren Andrej Arsjavin säger. Njut av mina copy paste från bloggen BankoNiva. (För övrigt en lysande blogg. Återkommer om det)

Andrej, vilken sport tror du är svårast: fotboll, hockey, skidåkning eller nåt annat?
Alla sporter är svåra på sitt sätt. En bra tennisspelare kommer förlora mot en medioker boxare. Och den där boxaren kommer att förlora mot en schackspelare.

Livet är så svårt och svårgripbart. Varför når vissa sina mål och andra inte. Beror det på antalet grå celler i deras hjärnor eller är de bara losers? Jag tror att alla har ställt sig den här frågan: Vad lever jag för? För att rädda världen från utomjordingar eller för att rädda min granne Clara från en fallande istapp? Jag har försökt besvara det här hundra gånger utan att lyckas. Din tur att försöka, Andrej.
Jag tror så att att rädda världen från utomjordingar är, förstås, rätt sak att göra, men världen vore ändå en bättre plats om var och en av oss kunde rädda nån Clara-granne.

Slutsats mina vänner: börja med att rädda din granne från en fallande istapp och…….

Det kan ju kännas lite kymigt det där när släkten ska integreras. När man ska träffa dotterns/sonens svärföräldrar för första gången. Lite handsvettig osäkerhet om vilka de egentligen är. Jaha, vad tycker dom om valet då? Jäkla borgarbrackor är dom säkert, eller kommunister eller miljöfjantar. Och är dom såna där som fjäskar för invandrare? Eller kanske rasister? Ska vi ta av oss skorna när vi går in? Ska vi pussa på kind eller dunka rygg? Ser jag snygg ut i den här? Är jag för snygg i den här?

Bara för att barnen passar ihop (enligt dom själva – inte alltid att föräldrarna tycker det förstås) så är det ju inte säkert att föräldraparen blir bästisar per automatik.

Men för de flesta av oss kunde det nog vara värre. Det andra föräldraparet kunde ju för böfvelen vara de himlarns kungliga högheterna!

Vad snackar man då om på första familjemiddagen? Det mesta blir ju snett om man betänker vilka genmälen man kan få på de nervöst framkastade diskussionstrådarna.
Vi funderar på att bygga om altanen i sommar om vi har råd. Jaha, och vi tänkte renovera Slottskyrkan för några millar.
Eller kanske åka på en sistaminuten till Bulgarien. Vi har ett statsbesök i Sofia att fixa – kanske vi ses?
Ähum…. helt okej med VM-brons för Tre Kronor tycker jag. Tre Kronor, ja lite synd att det gamla slottet inte finns kvar, det har säkert stigit i värde nu utav bara fan. Där kunde vi kunde vi ha finasierat renoveringen av kyrkan. Förresten, kör alla skoter uppe hos er?

Ibland måste det vara tufft att vara från Ockelbo.

Nu vet jag – arkeolog är inget jobb för mig. Visst, historisk tid är intressant. Check. Det deckarliknande sökandet efter ledtrådar och sammanhang är spännande. Check.

Men det spelar ingen roll när arbetsställningen är  helt omöjlig.

Jag vet, har legat på knä och grävt ned nån form av kantplåt längs 17 meter grusad infart. Kroppen känns….. krossad, plågad, lidande etc. Och då är egentligen bara de där 17 metrarna påbörjade. Jag är helt enkelt inte smidig nog för det där grävandet. Så grävande arkeolog går bort.

Tänk vad vardagens små sysslor kan lära en. Kanske man istället ska bli grävande journalist när man blir stor? Ska fundera på det och se om fortsatta vardagssysslor kan ge mig en hint om jag är inne på rätt spår.

Det är alltid lika underhållande att lyssna på vad som sas om framtiden i dåtiden. Retrofuturism. Min senaste spaning är ett kort informationsprogram från 1969 som gick igenom hur räknestickan fungerade. Genialisk uppfinning som med all rätt lovordades.

Men man man såg ju också framtiden i datorerna. Inte omöjligt att det ”ganska snart fanns hundratals moduler runt om i landet, kopplade till en moderdator”. (Fritt ur minnet.)

Underbara bilder på polisongman som hanterar nån form av upphottad IBM-skrivmaskin. Man kan garva, men visst kändes det också som lite försmak av Internet och vår tids kommunikation?

Och tänk – om 20 år är det våra barn som skrattar rått men hjärtligt åt våra iPads, iPhones och allt annat som är i. Idag.

Nä, det här funkar bara inte! Över tjugo plusgrader, brinnande sol, svala drinkar på varm altan, mjukglass… och hockey-VM! Nä nu har till och med jag tappat intresset. Sverige – Danmark i kvartsfinal. Och?

Den enda is jag vill se just nu ska finnas i glas.

Tror jag hellre skulle klara ett fotbolls-VM i januari. För det vill jag inte missa, men även favvosporten känns lite obskyr när man hänvisas till en inomhusbaserad TV med full sommar utanför.

Tänk vad man krattar fram på våren. Ystert grönskande gräs gömt under de kvardröjande höstlöven, alla andra varianter av trädgårdsarbete, grannar att språka med och bjuda in till altansittning, längtan till ledighet, böcker att läsa under varma försommarkvällar…. ja, vi kan väl kortfattat säga att man krattar fram lite liv i tillvaron.

Och en samtidigt en del prestationsångest, för nu ska ju allt det där upplevas och fixas. Helst på en gång, den första varma dagen.

En halvdöd (halvlevande?) blogg tillhör även det jag krattade fram. Så nu ett nytt försök att sätta fart på bloggandet. Kanske jag också har krattat fram nåt att berätta?

Kom tillbaka Televerket – allt är förlåtet. Jag har börjat undersöka hur man ska gå tillväga för att flytta en telefon på jobbet. Inte fixat i en grisblink.

Först gäller det att reda ut vem som verkligen hanterar mitt telefonabonnemang. Ja, förutom telefontrafiken förstås. Några samtal redde ut det. Sen frågor om flyttningen. Och då blev det svårt. ”Vilket telefonnummer ska flytta ut där du ska flytta in?” Nja, det befintliga är kvar, men jag ska använda ett av kontoren där. ”Hmmmm… då blir det svårt” Svårt? ”Jag skickar en blankett om anmälan av flyttning.” Topp – gör det.

Nästa projekt: blanketten.  Ett under av moment 22 och inga rutor att förklara sig i. Tror jag drar en lång jäkla sladd längs golvet alla 5 metrarna.

Med ett vemodigt styng i hjärtat täcker man tillbaka på den tid då man ringde Televerket och så kom det hem en glad televink i orange overall med en sladdhärva i näven. Då begrep jag i varje fall ungefär vad som hände.

Provade nya Converse och tjuvlyssnade på samtal mellan tre tonårstjejer. Eller tjuvlyssnade, det gick inte att undvika det ganska privata men inte diskreta samtalet. Handlade inte direkt om att lyxköpa gympadojor för 700 spänn….

- När är du klar med förhöret då?
- En timme typ.
- Visste din fostermamma om det?
- Ja, typ före mej alltså. hi hi
- Men vem bor du hos nu då?
- Två tjejer.
- Är dom bra?
- Helt okej, ganska sjyssta.
- Men två tjejer… är dom typ ihop eller?
- Joo.
- Va gulligt!

Det kan vara lärorikt att köpa skor. Och lite hoppfullt med det där sista ”va gulligt”.