Har jag skrivkramp? Det glesnar mellan inläggen från undertecknad. Finns där inga storys längre? Har jag drabbats av mental musarm? Eller, hemska tanke, handlar det om skrivkramp? Tänkte jag och blev nyfiken på det ordet.

Givetvis använder vi det fel, som så många andra ord. När en författare inte förmår sig författa så snackar vi om hans/hennes skrivkramp, en skaparkris som lämnar blanka rader efter sig. Helt fel. Skrivkramp är en rent fysisk åkomma. Skrivblockering borde vi säga. Enligt Wikipedia oftast förorsakad av prestationsångest eller avsaknad av inspiration. Omtänksamt nog nämnde dom inte såna grundläggande problem som bristande talang och kompetens.

Tur för mig. Jag kommer att beskriva min situation som en period av skrivblockering – framsagt med en dyster och svårmodig accent. Det kan också bero på nåt så jäkla trivialt som bristande tid. Men det låter ju inte så mycket konstnärssjäl.

Läs om skrivkramp (håller fast vid det begreppet, lite klatschigare liksom) på Debutantbloggen.

Röjandet har dämpats något med åren. Det märktes tydligt i helgen. Ett gäng grubbar (grabbar/gubbar) i en skidstuga i fjällen. Hård (för oss) skidåkning på dagen i minus 18 grader.

Sen skulle det förstås bli afterski. Tjoho.

Scenariot blev dock inte riktigt vad man vanligtvis förknippar med after ski. Sex utmattade karlar omkulldräpta i en soffa, med Jägermeister och en kall pilsner förvisso, men fokus hamnade på en repris av På spåret. Coolt.

Men lite pluspoäng i branschen tuffa män ska vi väl ändå ha för våra skidtimmar i den isande kyla. En förfrusen kind på minuskontot, men det är smällar man får ta. Det är coolt. Icecoolt.

Idag har jag varit onorrländsk. La ned planen på en 13-milaresa i snöstormen. Jag brukar trotsa såna väderlekshyss, men har väl blivit en mogen man.

Fast egentligen stör det mitt norrländska stolthet att ge vika för elementen. Snöstorm är ju sånt som dom har problem med på Österlen och i storstäderna. 30 cm snö och 15 m/sek – det är ju bara att växla ned och styra. Nåväl, mitt beslut kan ha lite att göra med att det rent arbetsmässigt fanns fördelar med att stanna i stan.

I morgon är det avresa för skidhelg i Västerbottensfjällen. Skulle inte tro att eventuell snöstorm stoppar mig då. Sen är det en annan sak att skidhelgen kanske måste förläggas inomhus. Det får bli alpin TV-sport och god mat i så fall.

Kastade mig över aftonens matlagning med en Jamie Oliversk frenesi. Men det gick nog lite för fort för en trött hjärna. Fram med den nyinköpta proffsiga stekpannan, svisch med näven in i kylen och hämta flaskan med (hyfsat) nyttigt stekmargarin. Schvosh ner i pannan.

Inte var det stekmargarin. Majonnäs var det som klatjoffslandade. Gör om. Gör rätt.

Mer matångest framkallades av gårdagens Solens mat i TV. Hur hittar karln alla dessa underbara små restauranger och damerna som står och skär den hemmalagade pastan till Fettucine och allt vad det är? Äter oftast gott i Italien, men inte riktigt på det där sättet som TV visar upp. Jag älskar Italien och maten där, men det kan också bli väl romantiserat. Där står det och mumsas och tuggas och hummas och njuts av en enkel grillad fisk. Förvisso i traktens olja (det är alltid traktens och den är alltid Italiens bästa), förvisso fin råvara… men det är ändå bara en grillad fisk. Vafalls!?

Säger jag bara för att jag är avundsjuk och längtar jag till Italien. Får hoppas på god mat under helgens skidresa istället. Bara så att ni vet vad jag förväntar mig, medresenärer!

Hur aningslös får man vara innan man upplöses till intet? Gunde Svan tangerade gränsen i sitt svar på Expressens enkätfråga ”Ska du skänka pengar till Hati?” Vilken jordbävning, var Gundes första svar. En vecka efter en av tidernas största katastrofer.

Herregud, man behöver ju inte vara slav under kvällstidningarna, men en hyfsad koll på världsläget kan man väl begära.

Hur kunde karln undvika mediavrålet? Gunde ”hade haft så mycket annat”. Ibland kan fokusering på sin egen grej bli lätt absurd. (Kolla artikeln här.)

Annars är det skönt att se hur kändisarna ställer upp. Henry Bronett ställer upp med hela 200-500 kr, beror väl lite på hur aktiekurserna uppför sig. Bert Karlsson litar inte på hjälporganisationerna och avstår. Håhåjaja. Nanne Grönwalls 5000 kr stack ut i listan kan man säga.

Jag då? Ja inte fanken är jag bättre än nån annan. 300 spänn + mina månatliga 200. Men nu måste jag ju svara upp mot min egen ironiska ton och göra en insats till. Lovar. Var det Tahiti sa ni?

Det hade sin svårigheter att ta steget upp från barnkammarmusiken till rocken. På 60-talet var man inte lika indränkt i musik från Spotify, iPod, fyrtiosex radiokanaler etc. Det var därför lite stort när vi närmades oss jul och jag såg fram emot att fylla på min samling av rock- och popsinglar i svart vinyl. Samlingen var förvisso ganska knaper, 1 st Rolling Stones och 1 st Beatles, så tillskott behövdes för att manifestera att man närmat sig tonåren.

Och visst – singelskiva fanns med i julklappshögen, MEN rocktjutet stannade i strupen när konvolutet tittade fram ur julklappspapperet: Vad tar ni för valpen där i fönstret och Tro’t om ni vill med Victoria Kahn.

Blev påmind om detta när jag var med på presentation av vårens teaterprogram här i Skellefteå. Victoria var en av de skådisar som kommer att synas på Västerbottensteatern.

Sorry Victoria och givarna (har förträngt vilka de var), det är inget personligt men Valpen… hade svårt att matcha förhoppningarna om Lovin’ Spoonful, Spencer Davies Group och Beatles.

Det hela toppades senare med en gemensam julklapp till mig och min bror – en LP med två artister på varsin skivsida: Lars Lönndahl och Jan Malmsjö. Tanken var kanske att vi skulle ha varsin favorit…..

Julen är ju ganska förlåtande mot smaklösheter. Vi tillåter oss lite mer av det till kitschen gränsande, men i jämförelse  med vad vi såg i Saigon är vi amatörer.

Vårt hotell var liksom övriga stan fullkomligt draperat i julkitsch. Med stridsropet Nu jäklar ska det tindras måste nån form av julstämningsarmé ha invaderat. Uppskattningsvis 8 hektar folie hade förbrukats för att linda in alla tänkbara ytor. Det omsorgsfulla arbetet måste ha pågått sedan tidig höst.

Då ska man betänka att julen egentligen inte firas i Vietnam. Däremot har den kommersiella verksamheten i Saigon tagit julbudskapet till sitt hjärta. Matchar fint mot de väggplakat med Ho Chi Minh som fortfarande pryder en del väggar.  För det kan väl inte vara Tomten själv jag såg?

Slav under tekniken? Ja, lite så känns det ibland. Digitalboxen till andrateven verkar ha lagt av. Min Powerbook har lagt sig till med ett morrande ljud nu ikväll. Det blir taskig bildkvalitet på TV:n när det ligger snö på antennen. Och så vidare.

Teknik är inte intressant eller spännande. Men det den kan åstadkomma är intressant så fungera.nu. Snälla.

Jag har det där eviga förhållandet till teknik – bra att ha men jag vill inte vara den som får det att fungera. Kan skaffa mig ganska avancerade grejer men gärna också en medföljande tekniker.

Så känner du att du har de rätta kvalifikationerna och vill arbeta gratis – hör av dig!

Globetrotter, kosmopolitit, en världsman… Nä, inte jag. Har mest lullat omkring i italienska sömniga småstäder eller i spanska bergsbyar. För trots en del europeiska storstäder i resedagboken så känns det, efter att ha premiärvistats i Saigon/Ho Chi Minh City, som att jag hittills mest rört mig i pastorala idyller. Jäklar va’  intensivt.

8 miljoner människor (den officiella siffran varierar), en babiljard mopeder och därtill hörande ”luft”. Att korsa gatan liknar mer en variant av tjurrusningen i Pamplona. Istället för ett gäng getingstuckna vilda Ferdinands är det Honda 75 cc som är på jakt. (Nä, inte så många Vespa vilket  var synd – då hade man kunnat ordvitsa om vespa och getingar. Got it?)

Tystnad är inte heller det vanligaste tillståndet. Trafiken förstås, högljudd kommers och restaurangerna hakar på. Tekno på maxvolym ska förmodligen förmedla nån sorts modern känsla. En otrolig upplevelse, men man kan väl säga att några dagar räckte för att känslan ska sitta i länge.

Jag tänkte på Saigon när vi långsamt skidade genom snötyngd skog häromdan.

Radikal feminist? Jag? Onekligen lite förvånande resultat när jag gjorde Kunskapsbloggens test för att se vilken historisk person jag var mest lik.

Mary Wollstonecraft (1759-97) var en revolutionär författarinna som bl.a. besökte Sverige. Radikal feminist. Hennes dotter skrev om Frankensteins monster. Så sägs det i Nationalencyklopedins webbversion. Wollstonecrafts mest kända verk är Till försvar för kvinnans rättigheter (1792), vilket argumenterar för kvinnans fulla medborgerliga rättigheter.

Ja, jag säger inte däremot, jämställdhet är en självklarhet, men ändå…. Kan i ärlighetens namn inte påstå att jag varken är så radikal eller aktiv feminist. Ganska lam typ överhuvudtaget.

Ändå roligare blir det när jag klickar vidare på testets förslag på en tvillingsjäl. Förslaget blev Ulrike Meinhof (1934-76). Baader-Meinhof – där tog vi ett steg mot radikalismens ytterkanter som jag inte känner mig hemma i. På linjen har jag varit, men då som högerback…  Spränga ambassader och trycka in Anna-Greta Leijon i en liten låda har jag aldrig planerat.

Bottnar detta i att jag valde alternativet sekulariserad på frågan om religiös ställning?