Globetrotter, kosmopolitit, en världsman… Nä, inte jag. Har mest lullat omkring i italienska sömniga småstäder eller i spanska bergsbyar. För trots en del europeiska storstäder i resedagboken så känns det, efter att ha premiärvistats i Saigon/Ho Chi Minh City, som att jag hittills mest rört mig i pastorala idyller. Jäklar va’  intensivt.

8 miljoner människor (den officiella siffran varierar), en babiljard mopeder och därtill hörande ”luft”. Att korsa gatan liknar mer en variant av tjurrusningen i Pamplona. Istället för ett gäng getingstuckna vilda Ferdinands är det Honda 75 cc som är på jakt. (Nä, inte så många Vespa vilket  var synd – då hade man kunnat ordvitsa om vespa och getingar. Got it?)

Tystnad är inte heller det vanligaste tillståndet. Trafiken förstås, högljudd kommers och restaurangerna hakar på. Tekno på maxvolym ska förmodligen förmedla nån sorts modern känsla. En otrolig upplevelse, men man kan väl säga att några dagar räckte för att känslan ska sitta i länge.

Jag tänkte på Saigon när vi långsamt skidade genom snötyngd skog häromdan.