Det hade sin svårigheter att ta steget upp från barnkammarmusiken till rocken. På 60-talet var man inte lika indränkt i musik från Spotify, iPod, fyrtiosex radiokanaler etc. Det var därför lite stort när vi närmades oss jul och jag såg fram emot att fylla på min samling av rock- och popsinglar i svart vinyl. Samlingen var förvisso ganska knaper, 1 st Rolling Stones och 1 st Beatles, så tillskott behövdes för att manifestera att man närmat sig tonåren.

Och visst – singelskiva fanns med i julklappshögen, MEN rocktjutet stannade i strupen när konvolutet tittade fram ur julklappspapperet: Vad tar ni för valpen där i fönstret och Tro’t om ni vill med Victoria Kahn.

Blev påmind om detta när jag var med på presentation av vårens teaterprogram här i Skellefteå. Victoria var en av de skådisar som kommer att synas på Västerbottensteatern.

Sorry Victoria och givarna (har förträngt vilka de var), det är inget personligt men Valpen… hade svårt att matcha förhoppningarna om Lovin’ Spoonful, Spencer Davies Group och Beatles.

Det hela toppades senare med en gemensam julklapp till mig och min bror – en LP med två artister på varsin skivsida: Lars Lönndahl och Jan Malmsjö. Tanken var kanske att vi skulle ha varsin favorit…..