Nu vet jag – arkeolog är inget jobb för mig. Visst, historisk tid är intressant. Check. Det deckarliknande sökandet efter ledtrådar och sammanhang är spännande. Check.

Men det spelar ingen roll när arbetsställningen är  helt omöjlig.

Jag vet, har legat på knä och grävt ned nån form av kantplåt längs 17 meter grusad infart. Kroppen känns….. krossad, plågad, lidande etc. Och då är egentligen bara de där 17 metrarna påbörjade. Jag är helt enkelt inte smidig nog för det där grävandet. Så grävande arkeolog går bort.

Tänk vad vardagens små sysslor kan lära en. Kanske man istället ska bli grävande journalist när man blir stor? Ska fundera på det och se om fortsatta vardagssysslor kan ge mig en hint om jag är inne på rätt spår.