Norrmännen går trötta till jobbet i morgon. Syttende maj firas förmodligen för fullt nu och det görs nog rejält. Man kan inte påstå att vårt nationaldagsfirande har riktig samma stuns. Men det ska vi kanske vara glada åt, för vad är det oftast som firas på de mer storslagna nationaldagskalasen runt om i världen? Frigörelsekrig, befrielse ur ockupation, fred efter långa strider, revolutioner och andra avslut på våldsamheter. Vi har nog helt enkelt haft det för bra för det ska finnas nåt att fira. Om man så säger.

Och tacksam är jag för det. Hellre en fesljummen nationaldag än ett våldsamt förflutet.

Däremot firar vi i år 200 år av fred på svensk mark och det känns ju ganska bra. Tyvärr har man valt att kalla det svensk-finska samfirandet för Märkesåret 1809 och då blir det likförbaskat fokus mer på själva stridandet än den långa freden. Då dyker allsköns krigsromantiker upp och återskapar slag, syr upp uniformer – många hattefnattar får utlopp för sin lust att leka krig. Året borde användas i första hand för att uppmärksamma den långa freden och sätta fokus på fredsfrågor, tycker jag. Vad ska man ha historien till om inte för att bygga framtid på? (Foto: Leo Reynolds)