Vad kan vara mer svenskt än Saltkråkan? Vatten som kluckar mot strand, tjärade ekor, sol, röda båthus, evigt sommarlov. Kanske otidsenligt, men definitivt vår bild av den svenska sommaren. Eller vår barndoms sommar i det avlägsna 60-talet åtminstone.

Och vad kan för oss familjefäder ge mer igenkänningskoefficient än farbror Melker? Han som står där med alla sina lass av känslor för de där barnen. Känslor som inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Melker med alla ambitionerna och förhoppningarna att allt ska bli så soligt och bra och sen står där på ångbåtsbryggan muttrandes “denna dagen ett liv”. (Den scenen finns nästan klockrent rakt av i mitt eget upplevelseförråd som pappa.).

Melker som ska vara händige herrn med sina fiffiga regnvattensrännor bräckligt balanserande över den förlorade personliga prestigens avgrund. Melker som svartsjukt bevakar sin dotters uppvaktning. Som försöker att på ett ledigt sätt prata fackspråk med fackmännen. (Jaså du står här och målar båten? Nä, jag tjärar ekan.) Melker som både vill imponera och glädja sin familj med kulinariska läckerheter saltade efter behag.

60-talskolorerad skärgårdsidyllsommar i all ära, men visst är det Melker vi pappor känner igen oss i och lider med. Så Melker, vad du än gör – bada inte med kläderna på en gång till.

Nej, nej Melker för fan!