Det skulle kanske kännas bra att rädda liv? Man kan ju bli läkare, jobba som volontär för att hjälpa  svältande i Afrika eller nåt annat för mänskligheten värdefullt. Eller göra som den där mannen som häromdan fångade upp den lilla killen som ramlade från ett fönster. Den mannen var på rätt plats, vid rätt tidpunkt och visade handlingskraft.

Jag har klent med egen erfarenhet av det slaget, men nåt säger mig att det skulle kännas rikt att ha en livräddning i upplevelsebagaget.

Å andra sidan – det kanske är den typ av erfarenhet som man vill ha, men inte skaffa sig… Den gravt grova cynikern kunde ju kanske traska omkring och leta självmordskandidater på broar, barn hängandes på balkongräcken eller annat passande objekt. Men jag tror att jag nöjer mig med att mentalt förbereda mig på att den dag en situation uppstår ska jag vara beredd. Den gång jag hade ”chansen” att bli hjälte blev jag det inte. Det kan ha varit en hopplös situation, men misstanken att jag kunde ha gjort mer gnager lite otäckt.