Jag har inget större problem med våld i Tarantinofilmer eller inledningsscenerna på Rädda menige Ryan (vilket töntigt namn – låter som nåt från 40-talet med Nils Poppe som soldat Bom). Hur realistiskt och närgånget det än är, så är det ju ändå bara film.

Men så ser man en skakigt och suddigt filmad sekvens i Världens konflikter på SVT och då blir det läbbigt. Ni har säkert sett den; några israeliska soldater har gripit en arabisk kille och genomför nåt slags ”förhör”. Med en hyfsat rejäl sten så bankar en av soldaterna frenetiskt på arabkillens arm för att helt enkelt slå av den. Ofattbart. Ruggigt. Inget provocerat, inget självförsvar utan bara målmedvetet arbete för att skada.

Verkligheten må ha dokumenterats aldrig så skakigt, men det är ändå verklighet. Det går inte att värja sig. Vad är då en skalpering i Inglorius Basterds?

Somliga straffas direkt. Man ska inte tro att man är nåt. Inga träd skall växa sig höga. Högmod går före fall. etc etc.

Jag var lite så där grabbigt barnsligt nöjd över att för första gången i mitt liv köpt en splittans ny bil. Så himla bekvämt. Allt funkar, blankt och fint, tyst och diskret och efter en vecka 31 mil körsträcka. Många mil kvar där på Audin.

Om det inte varit för den där budbilen. 10 ton lastbil backar sakta, men jävligt säkert, in i fronten på den skinande nya. Där fick man. Bara småskador egentligen men tillräckligt för att garantera försäkringsbökande, reparerande och allmänt strulande.

Så går det när man gör sig märkvärdig. Som tur var bara självkänslan sårad, kroppen intakt.

I Sverige tittar vi i genomsnitt på TV 166 minuter per dag. Ja, jag har inte ringt runt och frågat själv – siffrorna kommer från ett undersökningsinstitut som heter MMS. 166 – det är ganska många minuter. Nästan tre timmar.

Jag har inte bidragit till att dra upp den där siffran. Det är så mycket annat att titta på, som den här datorskärmen jag glor på nu. Förvisso ganska snarlik en TV-skärm men med lite större utbud och med mer valfrihet. Men innehåller å andra sidan alldeles för mycket jobb som sipprar ut och kladdar fast på mig.

Men ibland är det skönt med TV och då gärna Kunskapskanalen. (www.kunskapskanalen.se) Gammal hederlig folkbildning överförd till 2010. Välgjorda reportage och dokumentärer, me like. Upptäckte att jag just missat ett program jag ville se. Tittade på en Mac istället.

Graffiti kan ibland vara lätt överskattat som konstform. Busigt klotter kanske inte alltid är konst eller samhällskritik att ta på allvar. Ibland är det bara att förstöra.

Men det kan ju vara bra också. Passerade en gångtunnel där någon sprayat följande tänkvärda: Kärlek och respekt, om och om igen. Lite värmde det i den isiga marskvällen.

Vill man kolla in mer intelligent, uppkäftig och träffsäker graffiti med ett budskap så rekommenderar jag Banksy.

Bloggtorka? Jag skyller låg bloggaktivitet på hög jobbaktivitet, det är det där riktiga livet som tränger sig på ibland.

Jag kan ju också hävda att det beror på nyligen genomförd operation i mitt huvud. En nätt utväxt bortopererad. Talgkörtel kallade läkaren det samtidigt som hon lekande lätt snittade lite  i mitt kranium och pillade ut vad det nu var. Lite för nonchalant formulerat – det där är ju allvarliga grejer. Tycker jag.

En kombinerad lobotomi och lokalbedövning av skalle gör ju att man inte är riktigt på hugget. Eller va?!

Fy fan för tjeckisk skuggteater. Så tänkte jag ibland som barn, möjligtvis med reservation för att jag hunnit lära mig svordomar. Jag var nog en krass liten unge som inte ville ha fantasi utan raka besked hur det förhöll sig. Fortfarande krass, men med mycket större intresse för fantasin och teater, så jobbar jag kanske med det jag borde göra: projektleda kulturprojekt. Bland annat.

Vad som påminde mig om det där? Utanför min neddragna soljalusi utspelas skuggteater. En spännande  föreställning kallad ”Snöröjarna skottar taket och petar samtidigt ned snö från markiserna utanför mitt fönster”. Drama, naturkraft, vardagsrelasim – allt i en enda spännande mix.

Men den marknadsförare som gav föreställningen namn ska nog se sig om efter ett nytt jobb. Snöröjare?

Till frukosten en plattmatch av Tre Kronor. Sedan en arbetsdag som inte strök mig medhårs på något sätt. Middag på leftovers ur kylskåpet. Sedan städning innan det var dags att betala räkningar på Internet parallellt med konstaterandet att storslalom gick åt skogen, damkronorna missade medalj i sudden, stafettjejerna har haft för mycket sjukdomar i truppen och dagens to-do-lista inte är slut.

Curlingdamerna det positiva undantaget. Men curling… är jag intresserad av det? Njaaaeeeäää……

Onekligen ser jag fram emot lite helg nu. Tror jag ska börja med curling. And get stoned.

A man’s got to do what a man’s got to do. Som att skotta ett altantak. Några kubik hårt packad snö, en ranglig stege nedtryckt i djupsnön, minus tjugo. Och jag vs klimatet. Matchen slutade väl oavgjort.

Snöröjandet tar också fram det goda hos människor. Som traktormannen som ryckt in när elementen blivit mig övermäktiga. Vilken kille – han tar sitt uppdrag på allvar. Inget slarvskottande med mer grus och trädgård i skopan än snö, utan snyggt och prydligt. Mitt efterarbete är fixat på 4 minuter.

Beundrar dom som tar sitt jobb på allvar oavsett vad det är. Snöskottning är knappast det mest glamorösa, men med rätt inställning gör man även det en till en konst. Och gör sig själv betydande.

Hör av er så får ni hans mobilnr. Och en snöfri utemiljö.

OS är mycket tradition, nostalgi och historia. Och skidstafetten är väl det mest klassiska av allt. I stafetten finns essensen av all idrottslig dramatik, dramaturgi och spänning. Idag har herrarna kört sin.

Genom tiderna har fyra svenska snoriga karlar kämpat som lag för ett guld. Har lyckats ibland, men alldeles för sällan. Alltför ofta har det varit fiaskon, genomklappningar, nästan, tekniska fel och så vidare. En klassisk bild som kan sammanfatta svensk stafetthistoria är Hans-Erik Larsson som 1974 får vända om på startrakan för att meka med en trasig bindning. Inte OS, men väldigt talande.

Och så vann dom idag. Richardsson, Olsson, Södergren och Hellner. Hur jäkla snyggt som helst. Desto skönare med den oftast deppiga historien som bakgrund.

Det här blev mitt första Internetbaserade OS. En OrSak (som en kvällstidningsredigerare hade skrivit) är kraschad digitalbox och konkurrens framför den kvarvarande TV-stationen. Men egentligen låg det nog i tiden. Utbudet av sändningar är ju maxat, allt sänds ju, och då är det ganska skönt att kunna hålla koll via SVT:s webb och se enbart det jag vill se. Och SVT:s OS-webb är en hit. Bra TV, snyggt studiojobb av Pops och Karlsson med flera, överskådligt upplägg på webbutbudet, snabb nyhetsservice… kanon helt enkelt.

Ligger ganska långt bort från mina första TV-minnen av OS. Eller egentligen ska det vara singularis – mitt första TV-minne. Pappa hade skaffat familjens första TV lagom till OS i Rom 1960. Minns inget av tävlingar eller sändningar eller att vi satt framför TV:n. Så det kan vara en efterkonstruktion – det kanske inte alls det var så det hände?

Men man skapar ju sin egen historia, så den där bilden av TV-kartongen i lägenheten 1960 behåller jag. Vi bestämmer dessutom att det var en Luxor. I teak.

Bonus på bloggen:
En TV-pärla från Rom 1960 har jag hämtat upp på senare år – när Bengt Bedrup i allmän eufori över Wilma Rudolphs fantastiska 100-meterslopp kallade henne för något i stil med denna lilla läckra chokladpralin. I TV-sändning.

Citatet är taget ur minnet, kan vara fel, (ber i så fall BG om en postum ursäkt) men innebörden var densamma. Inte riktigt politiskt korrekt idag, va?